Hver måned skriver Flammes egen Lukas Moodysson et dikt, et «tidsdikt», til Helsingborgs Dagblad, i mai het det DET VACKRASTE SOM FINNS:

Jag tittar på alla sakerna som omger människorna. Piz Buin solkräm. En bok om Malcolm X. Diverse pokaler. Cowboyhatt. Skinnsoffa. Bubbelpool. Vattnet ser grönt ut. Och jag känner ett sådant förakt. Och jag känner en sådan ömhet. Ett skrivbord, en kontorsstol. En spräcklig handduk slängd över en stol. Marmorbord med ölburkar. Cigarett. Rosévin. Ljusstake. En tårta. Ett halvt urdrucket glas tomatjuice. Fjärrkontroll. En strand. En spegel. Ljusbrunt kakel. Flytande tvål av märket Softsoap. En pincett. Laxrosa väggar. Är det ett strykjärn som sticker upp där? Cigarettpaket och mineralvatten. Allt detta ska en dag sköljas bort, tänker jag. Försöker hitta någonting varaktigt i allt det förgängliga. Någonting som ska överleva. En nappflaska kanske. Strukturtapet. Högt gräs. Natt. Ser ut som ett dike ungefär. Spetsgardiner, blåspräcklig heltäckningsmatta. Plastpåsar under sängen. De ska sköljas bort. Dörren till garderoben står öppen. Dörren till toaletten står öppen. Vad är det jag letar efter? En brun skinnsoffa? En obäddad säng? En hotellkorridor? Ett hemmagym? Löpmaskin, träningscykel, Listerine munvatten. Dina muskler ska sköljas bort. Din hud ska sköljas bort. Solglasögon. En hög cd-skivor. En klockradio. Ett balkongräcke. En akustisk gitarr. Betong. Askfat. Flyttkartonger. Odiskad kaffekopp. Allt detta rusar in i mig. Två flaskor Heineken. Vitrinskåp. Våningssäng i furu. Böcker: Tom Clancy, Clive Cussler. Affischer: Sagan om ringen, Linkin Park. Ett akvarium. Diverse elektronik, sladdar, osv. Ett par byxor hänger på tork på ett element. På väggen i bakgrunden: bilder på barn. En kudde med ett tigeransikte. Storblommigt täcke. En bok om katter. En gungställning. En badplats. En vattenflaska. En stor vit lampskärm. Trådlös telefon. Hink på golvet. Bruna köksluckor. Parfymflaskor, nagellack. Affisch med kärlekspar i solnedgång. Nerdragna persienner. Mobilladdare. Ett fönster står öppet. Där ute är det grönt och soligt. En klädhög. Apelsiner på ett soffbord av glas. En tändare. Ett juicepaket på golvet. Badkar med tända ljus. Rosa kakel. Manga-affischer. En brandsläckare. Nalle Puh. Det vackraste som finns är en naken människa och det fulaste som finns är en naken människa.

Bra at noen skriver så fint, så stygt, som Lukas. Skulle du ha lyst på mer, kan du alltids sjekke ut denne som til og med er på tilbud. Fortsatt god sommer der ute.

I boka 14 dikt om lykke av Lukas Moodysson, som kom ut på Flamme sist høst, finner du blant annet det lille diktet «Vi synger falskt» som med bare seks ord kunne vært med i Hemingway–utfordingen i Klassekampens bokmagasin. Og selv om det fins dem som mener at diktets første oppgave er å si mye med få ord, så må «Vi synger falskt» sies å være et unntak i Moodyssons diktproduksjon for øvrig. Ikke dermed sagt at de andre diktene ikke er megetsigende. Du kan lese mer om boka her.

Da dinosaurene døde ut for 65 millioner år siden, var jorddøgnet bare 16–18 timer langt. I dag er vi vant til å betrakte døgnets 24 timer som et slags hylster for eksistensen; et futteral å gjemme seg i mens kloden tumler videre gjennom det tomme rom. Men faktum er at framtidas mennesker kommer til å oppleve dager som er 26, 30 og kanskje 35 timer lange – ettersom jordrotasjonen bremser opp med noen millisekund pr. hundreår.

Hva vil dermed skje med 7-Eleven? For ikke å snakke om Brustad-bua? Dén debatten slipper vi heldigvis å overvære. Men konsekvensene er svimlende, også eksistensielt. «Where can we live but in days?» spurte en gang Philip Larkin – og svarte slik:

Ah, solving that question
Brings the priest and the doctor
In their long coats
Running over the fields.

Les mer » 

Ifølge Statistisk Sentralbyrå ble Lukas (eller Lucas) en klar navnevinner blant de nyfødte gutta av 2009. Byrået mener faktisk at noe sånt som 565 små menn fikk det en gang så bibelske navnet i løpet av fjoråret. Hvis alle disse vokser opp og leser diktene til vår Lukas, den eminente Moodysson, skal vi heller ikke se bort fra at vi går en bedre verden i møte. Lov å håpe. Lov å tenke litt langsiktig. Time vil show, som det heter i Flåklypa.

Nyttår, altså. 2010. Nye muligheter. Nye sjanser. Alt det der. Ei tid for sjelegransking, kanskje? Revurdering av seg selv. Nyorientering. På nettstedet IFC — den uavhengige kulturens stemme, som de kaller seg — fikk vår mann Lukas Moodysson et litt kinkig spørsmål for en drøy måned siden:

IFC: Du sa en gang at du ikke er så veldig interessert i å undersøke dybden eller dypet i sjela di, men heller undersøke verden rundt deg, er de to operasjonene gjensidig utelukkende?
LM: Jeg er ikke så sikker på om jeg er enig med meg selv der [latter]. Jeg tror det var noe jeg sa etter å ha forlatt poesien til fordel for filmen. Jeg vet ikke om det egentlig er gyldig lenger fordi jeg tror en filmskaper også må grave dypt i seg selv og kombinere de to tinga. Hvis ikke, si du snakker med en journalist, og journalisten… Jeg har ingenting mot journalister, altså. Jeg kunne ikke vært en, men som en kunstner, må jeg også la verden filtres gjennom meg før jeg kan skape noe. Jeg kan ikke bare ta et bilde av verden og være fornøyd med det. Det må filtres gjennom meg. Sjela mi og verden må bli ett.

Et godt, om ikke enkelt, regnestykke det der. Men Flamme mistenker LM for å ha vært et lignende filter også før filmen tok ham, og viser til 14 dikt om lykke, som kom ut på tampen av fjoråret, i sin bevisføring. Eller: les dikta, se filmene og bestem selv.