Les mer om boka her. Uforpliktende påmelding nedenfor.

cforms contact form by delicious:days

Folkene på Oslo Plaza fikk kalde føtter da de så dette oppslaget i dagens Dagsavis. Ergo må horungene finne seg et nytt reir:

Nytt møtested er Hotel Continental, rom 602.

Vi begynner en halvtime seinere: kl. 20.00. Ring 90755078 for eskorte til rommet.

Opplegget er ellers uforandret: Bård Torgersen holder bed-in og leser hele Hei horunger.

O, hør Du søde Horeunge!
Med denne mageløse Tunge,
Saa glat som nogen slimet Aal,
Saa skarp som noget slebet Staal;
Istedetfor at nu Du render
Og roder op med Dine Been
I hver en skidden Rendesteen!
Saa lad os lege «Tampen brænder».

(Christian Henrik de Thurah i et rimbrev til Søren Kierkegaard, 1855.)

Ja, la oss. Vi har gitt dere et par hint: Oslo Plaza. Førstkommende fredag. Romnummer 3127. Hvis du står fast i lobbyen, ring 90755078 eller se etter en funksjonær med Flamme-logo på brystet. Bårds «hårete mål» er å lese hele diktsamlingen mellom kl. 1930 og 2300.

Til dere utenfor Oslo: Seansen vil bli kringkastet live (kanskje med 10–15 sekunders forsinkelse) på www.livestream.com/flammeforlag.

På vei mellom Yokoland og Flammeland gikk vi i dag på en gammel venn, Maria Børja, som, som det heter, strålte om kapp med appelsinskiva der oppe. Hvorfor hun så gjorde? Fordi debutboka hennes kom fra trykkeriet i dag, novellesamlinga Voksenting (på Oktober). Maria hadde bare å vise fram, ikke dele ut, så vi får heller vente litt med tekstutdrag og denslags, men gratulasjoner trenger ikke vente. Gratulerer, kompis! Og hva kunne passet de første vårdagene bedre, spør vi oss selv og alle andre, enn en gammel venn med sin første bok ute og handleposer i hendene, fulle av god mat og god drikke? Det blir litt feiring i kveld, skjønner du. Det er noen som fortjener en middag, sier forfatteren. Og smiler. Alt er godt. Alt har begynt.

De fleste kjenner historien om hvordan Marcel Duchamp fikk sneket inn Fountain – et rotert urinal signert «R. Mutt» – på vårutstillingen til Society of Independent Artists i 1917. Mindre kjent er Duchamps andre skandalebidrag: Sammen med kollega Francis Picabia anbefalte han at den Paris-baserte forfatteren, bokseren og tidsskriftredaktøren Arthur Cravan skulle inviteres til å holde et foredrag om «the state of modern art». Cravan – som påsto å være nevø av Oscar Wilde, og presenterte seg som «poeten med verdens korteste frisyre» – entret talerstolen i svært bedugget tilstand, ute av stand til å gjøre rede for seg, og fikk plutselig den lyse idé å holde foredraget i Adams drakt. Politiet ble tilkalt, og Cravan måtte tilbringe resten av Amerika-oppholdet i Sing Sing.

Vel. Dette var en liten omvei til innannonseringen av kveldens Flamme-arrangement på Sound of Mu: klokka 20.00 lanserer vi første nummer av Ferdigvare – en readymade-fanzine inspirert like mye av Cravan som av Duchamp. Vi kan ikke love stripping, men moro blir det. Ikke minst fordi dette er et stereoslipp: Ferdigvare #1 kommer i tospann med F°51, François Le Lionnais’ Malerkunst i Dora, også dét en oppvisning i begrensningskunst. Som gründer av Oulipo (sammen med Raymond Queneau) øvde Le Lionnais en nesten uhørt innflytelse på etterkrigstidas litterære avantgarde, men Malerkunst i Dora er faktisk et av de lengste stykker «litteratur» han etterlot seg overhodet.

I kveld, altså, fra klokka åtte og utover. De ti første besøkende mottar et stykk gratis Ferdigvare. Og NB: Denne fanzina vil ha svært begrenset distribusjon, så personlig oppmøte er den tryggeste måten å sikre seg et eksemplar.

Ny video fra Rød Stær! Denne gang for låta «Klappesang». Og alle de som klappe kan, de hører hjemme … etc.

For øvrig bør alle notere seg at Rød Stær – feat. Sonmoi-gründer David Gurrik – opptrer på Last Train onsdag 17/3 klokka 22.00. Så vidt vi vet blir dette bandets første gig på en «ordinær scene», dvs. i en rockebule med øl og whisky og brunt inventar og mangelfulle toalettfasiliteter (ellers har de jo stort sett holdt seg til stilrene white cubes). Familien Stær ber oss forvente «lyden av India, bilulykker, den nordiske landsbygda, kanskje opplesning, og helt sikkert levende bilder». Høres lovende ut. Billetter i døra til kr. 70,-.

Rannveig Revhaugs IRL har en labyrintisk struktur, og lanseres derfor i en underjordisk labyrint – nærmere bestemt katakombene på Fredensborg i Oslo, onsdag 10. mars kl. 19.00. Oppmøte ved garasjen under Westerdals (dør merket «R») kl. 19.00 presis. Etternølere blir plukket opp ved garasjedøra ca. hvert tiende minutt fram til klokka 20.00, deretter vil innslipp skje i henhold til tilfeldighetsprosedyrer.

* Salg av bøker!
* Salg av lesk!
* Mørkegjemsel!
* Rottesafari!

Ta med kontanter. Legg igjen mobilen. Meld fra hvor du går.

I valget mellom kampen og flukten
velger vi flukten
I valget mellom det som er og det som ikke er
velger vi det som ikke er
I valget mellom det som har vært og det som skal komme
velger vi det som skal komme
I valget mellom voksenlivet og barndommen
velger vi barndommen
I valget mellom virkeligheten og fiksjonen
velger vi fiksjonen
I valget mellom fisk og fugl
velger vi fugl
I valget mellom ild og vann
velger vi vann
I valget mellom mange land
velger vi Varmland
Og du er hjertelig velkommen

Rød Stær
Varmland, januar 2010

Førstkommende tirsdag kl. 17 gjør Tronsmo sitt for å gjenopprette den gamle aksen Oslo–Göteborg – en godt skjult sideelv i den fellesskandinaviske litteraturen. Termen ble lansert av Jan Erik Vold i 2003 (muligens som et retorisk knuff til George W. Bush), og betegner vennskapet mellom et knippe norske sekstitallsforfattere og den kongeniale svenske forfatterduoen Magnus Hedlund og Claes Hylinger. Kontakt ble opprettet da H&H inviterte Espen Haavardsholm, Dag Solstad og Jan Erik Vold til opplesning ved Göteborg universitets «litteraturklubb» vinteren 1966. Siden såes de etter sigende «hver gang det ble avholdt store skøytemesterskap i våre respektive byer».

Hylinger og Hedlund entret den svenske litterære scenen i tospann, som redaktører for de viltre antologiene Den rasande grisen (1971) og På spaning efter den gris som flytt (1974). Samarbeidet ble videreført i radioprogrammet «Absurt, sa räven», som gikk som fast post i Sveriges Radio mellom 1976 og -80. Men også hver for seg har de utrettet store ting: Hylinger revolusjonerte skandinavisk reiseprosa med boka Färdaminnen. Bland norska diktare, fiskare och bönder (1973), som bl.a. inneholder et uforglemmelig intervju med en cider-pimpende Olav H. Hauge. Hedlund er Sveriges fremste Beckett-oversetter, og kunne tidlig sette sitt navn under Skandinavias (og verdens?) første avhandling om hodeplaggets betydning i irens forfatterskap («En studie över några motiv i Samuel Becketts diktning, med särskild hänsyn til hattar», 1965). Og da har vi ennå ikke snakket om H&Hs selvstendige prosaforfatterskap.

Mer om denne godhetens akse, altså, på Tronsmo tirsdag ettermiddag. I mellomtida kan du klikke nedenfor og hygge deg med «Beckett i Paris 1964», H&Hs rapport fra et tidlig møte med den ellers så folkesky Samuel, publisert første gang i Vinduet i 1970.

Beckett i Paris 1964

Vi skrev till Samuel Beckett.

Han skrev till oss: «Shall be in tomorrow at 3 p.m. if you care to drop around. Samuel Beckett».

Eftersom det var söndag tog vi på oss söndagskostymerna. Klockan tre stod vi där och ringde på. Han öppnade, höjda ögonbrynen över de guldbågade glasögonen och tog tre steg tillbaka. Vi presenterade oss: «Claes Hylinger,» sa den ene. «Magnus Hedlund», sa den andre. «Come in,» sa han, «sit down!» Vi satte oss. Den ene i soffan, den andre i fåtöljen. Vi började tala om teater.

«There is not much understanding,» sa Beckett.

«Not much,» sa vi, «not much at all.»

«Would you like some wine or some whiskey or something?» sa han.

«Whiskey, please,» sa vi.

Han gick ut i köket. Efter en stund kom han tillbaka med en flaska irländsk whiskey – Power’s – och två stora glas. Han hällda upp. «Say when!» sa han och hällde och hällde. Ingen sa något. Det blev en ordinär tolva per man. Han såg förvånat på oss. Whiskeyn var slut. Själv tog han ett glas vin.

«Would you like some water with that?» sa han. Vi nickade. Han hämtade en gul tillbringare. Han hällde upp.

Vi talade länge om litteratur.

Vi sa att vi hade sett parisuppsättningen av Comédie. «Fairly good,» sa vi. «Fairly good isn’t good enough,» sa han. Det höll vi med om. Vi skrattade och pratade alla tre.

Vi talade om transition, gamla transition. Han sprang och hämtade en volym ur bokhyllan.

Långa stunder var det alldeles tyst.

Han frågade oss om våra studier. Det var inte mycket att säga om dom. «Varför bor ni i Göteborg,» sa han, «och inte i Paris?» Vi blev svarslösa.

Samtalet gled in på Ruby Cohn och hennes bok (Samuel Beckett: The Comic Gamut). «She made some bad mistakes in the translation of Comment c’est,» påpekade Beckett. «I met her for the first time just a week ago. She stayed at your hotel.» «Uh-huh?» sa vi. «You missed her,» sa Beckett och log. Världen var bra liten – ändå hade vi missat henne.

Han klargjorde på vår begäran några för oss dunkla punkter i Cascando (pjäsen).

Vi berättade att vi hade läst en kritiker som kallade honom the last author. Beckett log åter sitt vinnande leende. Han hade rätt dåliga tänder. «Did you say ‘last’ or ‘lost’?» undrade han. «He also said that you had to give up writing,» spädde vi på. Vi skrattade alla länge och hjärtligt. Det är skönt att få skratta ut ibland.

«I cannot take any interest in criticism,» sa han. «The critics all see it from the outside. I see it from the darkness of the inside.»

Tiden gick.

Vi talade om Irland, hans forna hemland. «The landscape is very beautiful,» berättade Beckett.

När det var dags för oss att tänka på refrängen, gick vår värd efter två av sina böcker, som han ville skänka oss. «Have you got these?» undrade han. Det hade vi. Men det låtsades vi inte om. Han grep en kulspetspenna, ställde sig vid skrivbordet och lade pennan i ännu djupare veck. Efter en lång stunds funderande skrev han i den ena boken. Vi väntade. Han funderade igjen och skrev i den andra. Med ett befriad leende överräckte han böckerna.

«Jag åker till London i morgon,» sa han. «Jag har lite ont om tid annars skulle jag ha bjudit er på middag. Men vill ni,» sa han och halade upp sin plånbok, «acceptera en gåva, så kan ni äta en god middag själva.»

Och han räckte fram en hundrafrancsedel. Vi tackade och tog emot. Han hade ett gott hjärta. Han visste att vi var fattiga och bara åt ett magert mål mat om dagen.

Avskedets ögonblick var inne. Vi skakade han och han följde oss til hissen.

Ute sken solen. Vi vandrade upp mot Place Denfert-Rochereau. Där satte vi oss på ett kafé, öppnade våra böcker och läste: «For Magnus Hedlund with all good wishes Sam Beckett» och «For Claes Hylinger very cordially Sam Beckett».

Detta hände i Paris en vacker sommarsöndag 1964, på den tiden då vi var ganska fattiga och ganska lyckliga.

(Teksten er også trykket i Ur spår, Rönnells antikvariat 2003.)