Vi satt en gång på Hydra medan natten föll och till slut blev helt svart omkring oss. Då sa Leonard: «När jag sjöng på Isle of White var jag så påtänd att jag inte visste var jag befann mig.» «Men du fixade det ju», sa jag. «Tack vare The Army», sa L. Vågorna rullade in och vi var höga på LSD. «Du älskar fortfarande den där kvinnan,» sa Leonard, «Jag försöker låta bli,» sa jag. «Kan du tänka dig,» sa Leonard, «att jag hatar mina barns mor. Hon lurade mig och jag känner mig fortfarande lurad.»
Vi satt tysta en lång stund.
På det tidiga åttiotalet var Hydra fortfarande en relativit trivsam plats. Det gick att bo och äta billigt och ingen brydde sig särskilt om sådana som Leonard Cohen, eller mig för den delen. Vi kunde göra ungefär vad vi ville. Vi gick till Bill’s Bar och drack, sedan gick vi till Antonio’s och drack och det brukade sluta i hamnen, längst ut till höger, med någon form av drog och ett paket cigaretter. «One day I will write a book about you, Leonard,» sa jag. «You do that, Peter, you do that,» sa Leonard och gav mig en kyss.
Peter Lindforss (— ur boken jag skriver på nu)