Den här mattan ...

Angelica FalkelingPå slippfesten for Ingrid Furres Restaurant sist uke, leste svenske Angelica Falkeling følgende spesialskrevne tekst, iført, som dere kan se, et morsomt tigerkostyme, stående på en ikke tilfeldigvis grønn matte.

Illustration av en dikt tillsammans med påbörjade tankar kring blygsel.

Under upptakten till andra världskriget bedrev den svenska regeringen en vaksamhetskampanj i syfte att uppmana landets befolkning att vara tysta kring allt som skulle kunna skada det än idag så kallade «neutrala» Sverige. Kampanjen symboliserades av en gul och blårandig tiger. Symbolen i form av en tiger skulle ge medborgarna styrka under de allvarsamma tiderna. Under ett besök vid beredskapsmuseet utanför Helsingborg såg jag att den gul och blårandiga tigern fortfarande går att köpa som pin och klistermärke. Det fanns bland affischerna från kampanjen en skröna som berättade om en soldat som vid presentationen av kampanjen ska ha frågat om de inte skulle ha varit ett lejon istället. Tiger är vårt största levande kattdjur. Det enda hotet mot dem är människan själv. Lejonen är mindre men deras signifikant rytande vrål särskiljer dem från de övriga kattdjureen. Lejonen lever och jagar i grupp.

Det kan vara förenat med fara att befinna sig i samma grupp för länge.

I avsaknaden av andra talare så talar idag en av de ofrivilliga ledarna. För det var någon som berättade att nervositet nämligen inte sätter sig på rösten. Utan att det oftast är någonting annat som får en att tystna. En regering bad en helt nation att vara tyst och bibehålla aktsamhet. Om ens ben har darrat kan en behöva att klä ut sig. En har inget skydd. En har nu återvänt. En härjar mest.

Jag tog med mig den här mattan hit idag. Det är en gest för de redan invigda. Den berättar om att detta tal och läsning även äger rum i maktens centrum. I Malmö stad, beläget i södra Sverige finns i mitten av kommunstyrelses runda sammanträdes bord en rund, grön och fluffig matta placerad. Den kallas numera för MM – malmös maktmatta. Den är större än så. Omkring fyra meter i diameter. Det går alltså att föreställa sig att det som sägs här även sägs där som en del i att tala i rum, på platser en aldrig har haft tillträde, kanske inte vill ha eller aldrig kommer kunna få tillträde till. Jag tror att jag skulle ha valt att ha skor på mig, kanske en T-shirt med tryck, mask, utan att bli för konstlad.

Förra sommaren träffade jag en konstnär, Tania Brugera. Tania Bruguera är född och uppvuxen på Kuba. Bruguera har som konstnärligt arbete givit de praktiska förutsättningarna för Havannas medborgare att i en timme tala fritt. Under den utsatta tiden fick de som ville säga vad de så önskade under varin tildelad minut. Det fanns en scen med talarstol och mikrofon. På var sida om plattformen stod två vakter. Handlingen gjorde att Bruguera förbjöds att vistas på Kuba under flera år. Bruguera planerar nu att återvända, börja att tala till och med politikerna genom att starta ett eget politiskt prati.

Under ett av mina besök till stadshuset i Malmö bestämde jag träff med en demokratiutvecklare. En yrkestitel hon givit sig själv. Vi träffades för att hon skulle berätta om sitt arbete samt visa mig runt i Stadshuset och rummet där de viktigaste besluten i kommunen fattas. När vi kom in i styrelserummet där mattan till vardags finns placerad kunde vi inte få på belysningen. Vi gick runt bordet. Hon berättade om hur tjänstemännen, den yrkeskategori hon själv ingår i sitter i halvcirkeln utanför den egentliga cirkeln. Hon pekade på stolen där ordförande alltid sitter, där ligger klubban klart synlig på bordet. Efter en stunds samtal berättade hon om ett gäng ungdomar som under en sommar hade fått ha Malmö stads maktinstans som sitt kontor. Det pågick en renovering eller kanske en omorganisering i huset så de fick vara där och arbeta istället. En dag när hon skulle komma och kontrollera om de gjorde sina uppgifter, så hittade hon dem alla sovandes på golvet, i mitten av cirkeln, på mattan. Hon såg också rester av det häftstiftskrig som hade ägt rum. Hon berättade om hur händelsen förändrade hennes blick av rummet. I det rum där hon i vanliga fall höll sig till kaffeförbud och relativt strikt klädsel.

Jag promenerarde med en nybliven vän genom stadsrummet. Hon såg ner i marken för att undgå att utamattas av alla intryck, då hennes stirriga blick bultade, vandrande, flackade, aldrig fick ro.  Jag lät henne då blunda, höll hennes hand, ledde, berättade vad vi passerade. Det var med en förhoppning om att det sulle gå att lära hennes blick att vila.

Det är möjligt att bestämma över kroppar genom storleken på sittplatser, höjden på trottoarkanten och genom att placera piggar utanför bostadshus för att ”slippa” kringflackande människor som är på jakt efter några timmars sömn. I en alle som vi promenade förbi sover ofta en man på en mörkgrön parkbänk av trä. Han täcker över sig själv och sina ägodelar med en presening i samma kulör som bänken.

Det här är den politiska praktiska verkligheten så som den känns på huden.

Jag ringer fem, sex, samtal, ber om att få låna den riktiga mattan till en utställning, trots att rummet där utställningen ska äga rum är för litet, berättar att jag är intresserad av inredning för att det låter ofarligt. Men ingen vill ändå vara ansvarig för mattan MM, men givetvis går det nog att ordna så att jag får låna den, återkom igen imorgon. Min vän och jag går några veckor senare dit med en liten vagn och upptäcker att jag fullständigt missbedömt storleken på mattan. Det behövs en bil. En av kvinnorna vid administrationen hjälper till. Vi skjuter ut stolar för att få upp den över bordet. Rullar, tejpar, bär den tillsammans genom maktens korridorer, blir ombedda att gå ut bakvägen, ner i hissen för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. Det kan tydligen verka suspekt. Jag sover efter en kväll av för mycket intag av whiskey en natt på mattan, ordnar middag, får höra skämt om att jag har monterat in mirofoner i mattan, laddar, lägger dit historier, bereder, får häftstift av människor som rullat på mattan, lämnar tillbaks mattan och får höra att den varit saknad, frågar hur länge de haft mattan i sin ägo, allt för länge svarar kvinnan som tar emot mattan. Det ingår.

Angelica Falkeling, 2014

Relaterte artikler